Kanadensaren Chris Hadfield var tio år när han 1969 såg Apollos månlandning på tv. Det var en upplevelse som kom att prägla både honom och många barn ur hans generation. Neil Armstrongs första steg på månen markerade mänsklighetens nya frontlinje, som tidigare endast varit förunnat fantasin. (Se avslutande kommentar!)

Och det är förstås en av största världshändelserna i modern tid.

Kanske bidrog även upplevelsen till att Chris Hadfields yrkesliv senare i livet blev pilot, och så småningom astronaut. I år – 44 år senare – blev Commander Hadfield ett tidsenligt twitter- och youtubefenomen genom att bland annat sjunga David Bowies Space Odyssey från en rymdkapsel.

Plötsligt kändes rymden inte lika avlägset längre, åtminstone inte rent tekniskt.
Man kan undra vad Neil Armstrong skulle ha tyckt om Hadfields bedrift. Han fick själv inte uppleva den. Neil Armstrong dog i sviterna efter en hjärtoperation i augusti förra året, 82 år gammal.

När Neil Armstrong skulle sätta månlandaren Eagle på månens yta var det resultatet av ett årtionde av minutiösa förberedelser. Inget fick lämnas till slumpen. Armstrong var själv nära att stryka med under ett test veckorna innan uppskjutningen.

Men resan till månen handlade heller inte bara om teknikens möjligheter och människans gränser. Långt därifrån. Det amerikanska rymdprogrammet var fjättrat till jorden av enorm politisk gravitation. Ytterst var Neil Armstrong symbolen för det kalla krigets maktkamp mellan Sovjetunionen och USA, där USA på några år hade hämtat in ryssarnas försprång.

Kampen om att vara först på månen var en spegelbild av den pågående militära kapprustningen mellan USA och Sovjet. Alla insåg att den praktiska betydelsen av att vara på månen för att sätta upp en flagga och plocka med sig några stenar var begränsad. Resan var verkligen målet. Det är också den som resulterat i andra innovationer som senare kommit mänskligheten till del, som LED-tekniken.

Även själva månlandningen blev dramatisk. I sista stund fick Armstrong välja en ny nedslagsplats eftersom den planerade platsen – en krater – var fylld med stenblock. Den var en dramatisk manöver som höll på att stjälpa hela landningen eftersom bränslereserverna var obefintliga. Hela kontrollrummet i Houston höll andan. Men det var inget som den som följde bilderna via tv noterade. För tittaren är månlandningen fortfarande en väl regisserad föreställning.

På samma sätt som när Chris Hadfield sjunger Space Odyssey.

I rymden lämnas inget till slumpen. Det är till och med rocket science att kissa.

Kommentar:  Den här texten skrevs som utkast till  ett koncept som vi tog fram tillsammans med Sveriges Annonsörer för reklamtävlingen 100-wattaren 2013. Payoffen var ”låt inte slumpen styra”, just för att understryka att de flesta lyckade kampanjer bygger på noggranna förberedelser. Vi skapade bland annat  helsidesannonser i form  ”kvällstidningsettor” som utgick från historiska händelser och framgångsrika personer under 1900-talet. Det var mycket bild och kraftiga rubriker, med det klassiska prefixet EXTRA.  

Den här texten publicerades aldrig eftersom den blev för lång för just det formatet. Nu får ni alla fall en chans att läsa den i sin ursprungliga version. 

Andra exempel där längden var mer hanterbar:

Slumpen gör inga tavlor
Andy Warhols profetia om alla människors 15 minuter i rampljuset har redan besannats och omprövats. I dag har de flesta av oss huvudrollen i en digital evighetssåpa där vi själva är manusförfattare, regissör, producent och står bakom kameran. Rollistan fyller vi med vänner, släktingar, medarbetare och mer eller mindre ytligt bekanta. Så ta dig en funderare! Vem bland dina vänner är stjärnan, vem är divan, vem är b-skådisen, vem är sidekick, vem är statist, vem glömmer repliker och vem är en Oscar-kandidat?

Streep låter aldrig slumpen tala 1
Meryl Streep var i början av sin karriär när hon träffade regissören Dino De Laurentiis inför 1976 års nyinspelning av King Kong. Dino De Laurentiis sökte den som skulle spela den kvinnliga huvudrollen. Och han var på uselt humör. Mötet med Streep gjorde inte saken bättre. På upprörd italienska väste han att Meryl Streep var alldeles för ful för den roll som sedermera skulle gå till Jessica Lange. Vad De Laurentiis inför inte visste var att även Meryl Streep pratade flytande italienska. Och hon blev honom inte svaret skyldig.
17 nomineringar och tre Oscar senare är hon beviset för att man aldrig ska lämna något åt slumpen.

Streep låter aldrig slumpen tala 2
”Skådespeleri handlar inte om att vara någon annan. Istället handlar det om att hitta likheten i vad som verkar vara en olikhet och därefter hitta mig själv i det”.
Med tre vunna Oscar–statyetter vet Meryl Streep vad hon talar om. Hon fick oss att gråta i rollen som den obegripliga och olyckliga modern i ”Kramer mot Kramer”. Och då hade hon inte ens hade egna barn. Hon var briljant i den mansdominerade krigsfilmen Deer Hunter, trots att hennes motspelare och blivande make John Cazale var dödligt sjuk i cancer. Hur hon har lyckats, film efter film? Förmodligen bara genom att vara sig själv och att aldrig lämna någon av sina insatser åt slumpen.